fredag 10 februari 2012

Att försöka förstå en dröm.

Jag har tänkt mycket på Mount Everest de senaste dagarna. Igår var jag hos min bror och bläddrade i en bok om berget. Mount Everest är världens högsta berg, står över 8800 meter över havet. Toppen är bar svart sten, vindarna där uppe gör att snö aldrig kan lägga sig. Luften innehåller endast 1/3 del av syret på marknivå, det sjunker till under 40 minusgrader och blåser ofta storm.
I boken stod att man måste inte bara vara förberedd på de extrema fysiska påfrestningarna om man planerar att bestiga Everest, utan man måste också vara beredd på att se mycket död på vägen. På grund av förhållandena där uppe tar man sällan eller aldrig ner de som inte klarat klättringen. De stannar där, stelnade i dödsögonblicket som tragiska påminnelser om vilket högt spel man som bergsklättrare ger sig in i på Mount Everest. Bland många andra finns där uppe en tysk kvinna. Hon sitter på bergsidan, lutad mot sin väska, med ögonen fortfarande öppna och vinden fladdrande i håret, som om hon vilade. En annan klättrare frös ihjäl i samma ögonblick han föll på knä framför sitt tält för att dra upp dragkedjan, fastnade mitt i rörelsen och var bara borta. Med tiden slet vinden med sig tältet, men han sitter kvar med handen sträckt mot den möjliga räddningen som slant honom mellan fingrarna. En annan man insåg vad som väntade när kroppen började stänga av, lyckades via baslägret få kontakt med sin gravida fru i Nya Zeeland. De hade ett sista samtal över en raspig radiolinje, bestämde namn på sin ofödda dotter, sa det omöjliga till varandra, lade på och så var det över.
De kommer att stanna där, kanske för evigt, tillsammans med många andra som steg upp för att aldrig återvända. Fastfrusna i sin dröm, med snö som långsamt letar sig in mellan lagren av kläder som rör sig bara för vinden.

7 kommentarer:

Johanna sa...

Det här var det rysligaste jag läst på länge. Är det så? Det är ju helt vansinnigt. Kropparna kan säkert konserveras hur länge som helst också, av kylan.

Allas drömmar är ju olika, men när man hör det där är det väldigt svårt att förstå hur man kan utsätta sig (och sina nära) för en sådan sak, när man inte måste.

Sofia sa...

Johanna: Så är det och det går knappt att föreställa sig. Den syrefattiga luften gör en extremt trött och orkeslös och det är lätt att bli desillusionerad och vimsig (= livsfarligt) och det hela kan gå rätt fort. Därför är det snarare fara för TVÅ klättrares liv ifall den ena försöker eskortera en döende el död kamrat.
Jag blir helt konstig när jag tänker på det och jag har jättesvårt att sluta!

Jessica sa...

Men usch vad sorgligt och obehagligt!

Kråksång sa...

Discovery har visat två säsonger av en dokumentärserie om en snubbe och hans team som jobbar med att guida och leda klättrare som villbestiga Everest. Rekommenderas. Otroligt spännande, intressant och obehagligt samtidigt. Man ser dem där ibland, de som är lämnade kvar däruppe.

Sofia sa...

Jessica: Mycket!

Kråkan: Ska genast kolla upp! Tack för tips!

Jonna sa...

Jag blir mest förbannad på mannen som drog iväg till Mount Everest när han hade ett barn på väg. Dålig stil!

Sofia sa...

Jonna: Ja, det är helt klart något skevt på prio-listan där. Men också en del i det jag skulle vilja försöka förstå.