När det fylls 5.

Alltså, vad fruktansvärt trött man blir av att ha barn som fyller år! Och då har vi inte ens haft kalas. Det hade vi förra året. Och förrförra. Och efter båda sa vi att det här gör vi ju inte om. Med håret på ända, svettiga pannor och begynnande magsår stod vi i det slagfält som är resultatet av ett 4-årskalas och insåg att ingen kunde egentligen säga ifall någon faktiskt haft roligt i den tornado av sockerstinna förskolebarn som på gränsen till hysteriskt dragit genom huset de senaste två timmarna.
Det jag kunde minnas var att en framförde klagomål över att det var fiskdamm och inte skattjakt, den radiostyrda bilen föll som en köttbit ner i en pöl pirayor, hur en spännande och alldeles nyöppnad present försvann i händerna på ett äldre barn medan Knappen längtansfullt väntade på sin tur och lite andra sådana där blodtryckshöjande utmaningar som kommer med barn.
Så vi bestämde att istället för kalas får barnet ifråga välja en aktivitet + en kompis och så gör vi det. Typ Grönan, djurpark, bio, såna grejer. Så Furuviksparken blev det. Vi var föga imponerade av parken som sagt men Knappen verkade nöjd fram tills att ovädret drog in, då hans rädsla för åskan tog över lite.

Dagen efter hade vi födelsedagslunch så att mormor och gudfar fick fira och på kvällen gick A och Knappen och såg Hammarby spela på ett fullsatt Tele2.
När alla till slut somnat låg jag i soffan och pös långsamt ihop som en av ballongerna i kristallkronan. Trots att man skiter i kalas är det som att springa ett maraton, de där födelsedagarna. Men en bra sak är att det nu, i en låda i kylskåpet, finns en ganska stor bit tårta kvar som jag skamlöst äter upp en långsam matsked i taget. Vit prinsesstårta med chokladmoussebotten.
Vänta. Jag säger det igen.

Vit prinsesstårta med chokladmoussebotten.

Uh-hu.